| En fruktansvärd, pulserande sol slår ner på stadion och kastar bedövande skuggor och blänkande vita reflexer. Hästen, hängandes på tjurens horn, lyfter vanmktigt skriande sitt huvud. Picadoren försöker försvaga tjurens nackmuskler så mycket som möjligt med sin pik för att matadoren skall ha en chans att så småningom kunna sticka sitt svärd snett uppifrån ner mellan nackkotorna. Blodförlusten skall också hjälpa till att göra människa och tjur mer jämnspelta. Sombreron på picadorens huvud med hattkullens djupa skugga står som ett dödens solur mitt i bilden. Ett solur som mäter ut det redan utmätta - tjurens korta, återstående livstid. Konstnären har till den tvådimensionella bilden lagt till tidsdimensinen genom att visa på tjurens frustande framdel - den vitla och levande, mellndelen ligger litet längre fram i tiden och visar att kön och svans redan anar dödens synnerliga närhet och reser sig i kramp och dödskamp. Bakbenen har redan trätt ur tiddimensionen in i den livlösa tidlösa evigheten. Ett oerhört kraftfullt och suggestivt grafiskt uttryck. |